Signe Sofia Solveig

Det är känsla som inte går att ta på, en känsla som inte går att beskriva med ord och en känsla som jag framförallt har svårt att hanteras med. Egentligen är det nog hundra känslor i en, eller en känsla som jag finner i hundra andra. Jag vet inte.

Kortfattat ser jag dag för dag hur mitt liv förändras och det skrämmer mig. Givetvis är glad för att vara här, annars hade jag inte stannat. Men jag saknar, vissa dagar ohanterbart mycket, saknar jag delar av mitt liv som jag skapat där hemma. Vissa dagar mer, andra dagar mindre. 
Men jag saknar.

Jag saknar mina närmaste, att ha dem nära i min vardag. Idag har jag ingen av dem hemifrån här.

Jag saknar lugnet, när det känns som att hjärtat knappt slår, det lugnet. Som jag endast kan infinna mig i när jag sitter där hos mina föräldrar.

Det är säkerligen en del av att växa upp, men det jag inte tänkte på i all extas kring att jag skulle flytta till Göteborg, börja plugga på juristlinjen och finna mig här. Det slog mig först för några dagar sen att jag bor inte hemma längre, på säsong har jag alltid vetat att det finns en slut, som jag framförallt kan se. Jag kan dock inte se fyra-fem år fram och framförallt vet jag att då kommer jag inte bo hemma i mitt flickrum heller.

Jag hade inte räknat med detta, att ett år efter jag satt i min säng hemma och sökte jobb till Sälen, USA, Norge osv. så skulle jag ligga i min säng i Göteborg med delvis ångest för att jag ligger och skriver detta när jag ska upp till skolan klockan 8.

Jag hade inte räknat med att golvas av vilka fina vänner jag har och hur lyckligt lottad jag varit som haft dem runt mig varje dag.
Jag hade inte räknat med att ha en pojkvän, som får mig att vilja vara så mycket mer än vad jag tidigare varit.

Jag hade inte räknat med att känna sån annorlunda kärlek och uppskattning för min familj, efter det att jag flyttat.

Hundra känslor i en, eller en känsla som jag infinner i hundra andra.
Jag vet verkligen inte.