Ljuset i mitt liv

 

Now I understand why Peter Pan didn't wanna grow up

Jag vet inte vart på vägen jag snubblade och föll, jag kan inte heller beskriva hur eller ens med ord varför. Någonstans på vägen förändrades jag, tårarna kom endast fram i ett tillstånd då jag inte helt var mig själv, sprudlande känslor var någonting jag klarade mig utan och förhållanden var någonting obetydligt. Precis som bilden på weheartit så kände jag att världen var en spelplan och livet var ett spel. Antligen så var man spelaren eller så var man ett redskap för spelaren. Utifrån erfarenhet och medmänniska i mina vänners liv lärde jag mig att det är lättare samt säkrare att lägga känslorna på hyllan och leva livet till fullo med endast dina egna måsten i hand. Någonstans på vägen till idag blev jag vad jag själv skulle beskriva som känslokall gentemot mig själv. Jag har snubblat och fallit för jag vet att jag vill älska, jag vill någon gång känna sådär som en av mina närmaste gör varje gång hon träffar sin käraste. Jag vill att mitt hjärta någongång ska bulta sådär hysteriskt som hennes gjorde när hon förenades efter en tid ifrån sin kärlek. Jag kan inte säga att det kommer kunna vara idag, imorgon eller om ens ett par år. Men jag ska in låtas styras av rädslor och historia.
 

En sommarkväll på sushi yama