På alla plan
Ibland får jag svårt att andas, det är som att någon tar tag i mina lungor och pressar ihop dem allt vad som går. Sen kan jag andas igen efter några sekunder.
Jag har svårt att förklara den ångesten som plötsligt slår mig ibland.
När det händer vill jag bara gå, helst springa iväg om det inte var för uppmärksamheten jag då skulle dra till mig.
Det finns för mig ingen förklaring för varför detta sker just den sekunden, oftast har det ingenting med stunden i sig att göra utan att det helt enkelt bara slår mig ibland.
Detta år har varit väldigt mycket för mig. Känslomässigt har jag varit med om allt för mycket. Personligen.
Jag tror att detta är grunden till varför jag stundvis får ångest.
Ständig oro för att någonting ska rubba mig.
Jag mår ju så bra nu, på alla plan.
Jag är dock glad för vad detta år har varit, för jag har utvecklats otroligt mycket personligen och upptäkt många sidor med mig själv som jag tidigare inte behövt se. Bra och dåliga.
Det som lyckligtvis slår mig just nu, är att jag under allt som skett, ständigt försökt påminna mig själv om att bättre kommer. Jag har oftast förmågan att bita ihop och inte alltid agera i stundens hetta.
Detta har varit mitt skydd för att inte gå sönder.
Jag är medveten om att enkelt är tråkigt.
Men jag önskar att nästa år helst inte behöver vara så påfrestande.