När man tar ett steg tillbaka

Ibland sitter jag med mitt nybryggda kaffe och tittar ut över rörelsen framför mig.
Om det så är på ett café mitt i Göteborgs innerstad under rusningstiden eller hemma på altanen i Mullhyttan en tidig morgon. Så är det en specifik känsla som ofta tillfaller mig, när jag andas ut och bara tittar.
Jag får svindel när jag låter tankarna gå för långt, men det känns viktigt.
Jag är huvudpersonen i mitt liv, allt utspelar sig som i en film där jag är berättaren.
När jag passerar en person på gatan, så är den endast en statist i mitt liv. Stum och dennes främsta roll är att ge liv i bakgrunden.
Men när jag andas och tittar ut, så får jag svindel för att jag försöker tänka mig vad alla statister där ute tänker.
Vad tänker mannen som ser sådär arg och bitter ut, när han står och fingrar lite stressat på sin iPhone? Hur var hans morgon?
Varför var pojken på bussen så ledsen när han klev av? Vad tänker han på?
Tjejen som gick så harmoniskt med ett brett leende, en latte i handen och musik i öronen. Var är hennes tankar?
Även jag springer majoriteten av tiden runt och tänker inte på människorna jag passerar på gatan.
Men när jag väl tar ett steg tillbaka så tillfaller ofta den där känslan av svindel och nyfikenhet mig.
Livet är så stort, det är helt enoremt när man väl tar ett steg tillbaka.
Precis som man stirrar sig blind på en uppsats man själv skrivit, så tror jag att det finns en stor risk att man stirrar sig blind på sin "egna film" också.
Därför älskar jag när denna känsla av att vara en del av storheten tillfaller.
 
 
 
 
Publicerat i Livet